En lagfest med besked!
En kväll som hade en sak gemensamt med andra kvällar. Inget överraskande med beteckningen löd : _ _ _. Men innan dess, eller nja, Coach hade faktiskt köpt med allas ”favorit”, nämligen: citron, salt och en vätska som smakar luder. Den smakade likadant också denna gång. Vi befann oss på Chaos Paintball, var sin shot i handen, (några en öl en den andra) och alla laddade inför två timmar krig.
Ibland undrar man om det är ett F13 lag man spelar i då nästan hälften av folket som anmält sig till paintballen i sista sekunden hoppar av. Det var förklaringar med allt från magont, panikstudier och feber, till skavsår på någon obetydlig tå. Det kanske ha varit att föredra en myskväll tillsammans på något fik, med varmt te och samtal om hur jobbig världen kan vara ibland. För den är ju så kall… Tänk så här, va hade Steven Steven Seagal eller Rambo gjort??
Nåväl, vi som väl spelade hade hur skoj som helst och det var en strid in i det sista. Vi mata säkert iväg uppe emot 5000 skott var och vissa träffade riktigt fint. Pain is love.
Svettiga, smålulliga och sönderskjutna cyklade vi hem snabbt för att göra oss i ordning för fest som hostades av Andreas. Snabbspolning... Efter två timmar hade ett antal pizza ätits och öl druckits. Spriten stod på bordet. Alla fortfarande förväntansfulla på att dimman sakta men säkert skulle komma. Den kom. Och den kom med besked. För vissa mer, för andra så jävla djup så man undrar om dem ens uppfattade att de stod i den. Huvuden i frysboxar, fotboll inomhus, jesusdanser, folk i buskar och en taxichaufför som troligtvis inte uppskattade samtalsämnet som sällskapet som åkte med bjöd på.
Strömpis dumpade han oss på och va nog glad att de tio min var över. Vissa hade tydligen knappt kommit in, eller om det var av taxi, då marken tydligen var ett mycket skönare alternativ. Jag ställer mig frågan, marken, ja, varför inte?
Strömpis slutade som det alltid slutar, ofta utan avslut. Vad jag vet om, behövde ingen stackare sova på soffan, och dansgolvet blev inte brutalt mördat men ett överfall på en stackars buske precis utanför gick det rykten om… Men oklart är det hur kvällen slutade. Hur som helst tvivlar jag på att många kommer ihåg just det, och det är nog för allas bästa… Det var hur en lagfest med besked!
Skribent: Magnus Nolgren
Ibland undrar man om det är ett F13 lag man spelar i då nästan hälften av folket som anmält sig till paintballen i sista sekunden hoppar av. Det var förklaringar med allt från magont, panikstudier och feber, till skavsår på någon obetydlig tå. Det kanske ha varit att föredra en myskväll tillsammans på något fik, med varmt te och samtal om hur jobbig världen kan vara ibland. För den är ju så kall… Tänk så här, va hade Steven Steven Seagal eller Rambo gjort??
Nåväl, vi som väl spelade hade hur skoj som helst och det var en strid in i det sista. Vi mata säkert iväg uppe emot 5000 skott var och vissa träffade riktigt fint. Pain is love.
Svettiga, smålulliga och sönderskjutna cyklade vi hem snabbt för att göra oss i ordning för fest som hostades av Andreas. Snabbspolning... Efter två timmar hade ett antal pizza ätits och öl druckits. Spriten stod på bordet. Alla fortfarande förväntansfulla på att dimman sakta men säkert skulle komma. Den kom. Och den kom med besked. För vissa mer, för andra så jävla djup så man undrar om dem ens uppfattade att de stod i den. Huvuden i frysboxar, fotboll inomhus, jesusdanser, folk i buskar och en taxichaufför som troligtvis inte uppskattade samtalsämnet som sällskapet som åkte med bjöd på.
Strömpis dumpade han oss på och va nog glad att de tio min var över. Vissa hade tydligen knappt kommit in, eller om det var av taxi, då marken tydligen var ett mycket skönare alternativ. Jag ställer mig frågan, marken, ja, varför inte?
Strömpis slutade som det alltid slutar, ofta utan avslut. Vad jag vet om, behövde ingen stackare sova på soffan, och dansgolvet blev inte brutalt mördat men ett överfall på en stackars buske precis utanför gick det rykten om… Men oklart är det hur kvällen slutade. Hur som helst tvivlar jag på att många kommer ihåg just det, och det är nog för allas bästa… Det var hur en lagfest med besked!
Skribent: Magnus Nolgren
Kommentarer
Trackback
